Det jobbigaste när man är kär i någon är att man helt plötsligt förvandlas till två personer. Två människor i en och samma kropp. Jag känner allt han känner och han känner allt jag känner. Är han ledsen är jag ledsen och är han lycklig är jag lycklig. Det är nog väldigt svårt att förstå om man aldrig varit där. Men man bryr sig alldeles för mycket helt enkelt. Man vill hela tiden ha personen i närheten. Annars känner man sig halv. Det är han som gör en hel. Man låter någon rikta en pistol rakt mot ens hjärta och låter den avgöra ifall den ska skjuta eller inte. Men man måste helt enkelt våga sätta sig själv i den situationen. Man måste våga kasta sig ut för ett stup och hoppas på att någon står där nere och fångar dig. Det är en hemsk känsla egentligen. Men samtidigt så himla, himla underbar. Kär